Ibland tär det faktiskt på en att vara ensam med Hilding hela dagar, kvällar och nätter. Vi har haft en jätte bra dag idag fram till klockan sju ungefär, då bestämde sig Hilding för att han inte kunde ligga själv. Han skulle bara vara i min famn och jag fick inte sitta still. Så fort jag la ner honom eller satte mig stilla i soffan så började han gnälla och skrika. Det gick la okej att gunga honom i famnen, hoppa honom på knät och andra metoder fram till halv nio. Då tog mitt tålamog slut och hungern tog över. Jag visste att han inte hade ont i magen, att han hade en torr blöja, att han var mätt och inte hade något att klaga på egentligen. Han var bara trött men vägrade somna. Då tänkte jag "somna ungj*vel och sånna där hemska namn. En gång skrek jag tillochmed rakt ut, lika högt som Hilding samtidigt som jag körde barnvagnen ganska aggresivt över tröskeln mellan vardagsrummet och hallen. Efter kanske bara 5 min av aggresivt körande över tröskeln så somnade han äntligen i alla fall. Kanske skulle jag ha provat barnvagnen långt tidigare innan jag hann bli så frustrerad.
Nu sitter jag här, hungrig i ett tyst hus med världens dåligaste samvete för att jag tänkte så fula namn på Hilding och för att jag skrek rakt ut som ett djungelvrål en gång.
Ja, det är ju tur att Hilding är en sån ängel ändå annars hade jag aldrig klarat av att vara ensam så mycket.
Nu ska jag försöka bli av med min hunger och baka lite scones. Först ska jag bara pussa lite mer på min sovande son så att han inte glömmer att jag älskar honom trots att jag säkert lät mycket irriterad där ett tag. Finaste Hilding!
2 kommentarer:
Alla får sånna stunder någon gång, då man verkligen inte orkar med dom små underbara varelserna.. Men sålänge man inte skadar dom små så tycker jag nog det är helt okej, även om vi är mammor är vi ändå bara människor! (vilket många verkar glömma..)
Det är ju skönt att man inte är ensam i alla fall:)
Skicka en kommentar