När jag var yngre (kanske mellan-högstadie-ålder) så var jag lite hypokondrisk. Inte så att jag sprang till skolsyster eller läkaren men jag trodde ibland att mitt magont kunde vara en tumör eller något annat farligt. Jag vet inte riktigt varför jag alltid trodde det värsta men det gick hur som helst över. Nu verkar det dock ha smygt sig på igen. Det började lite lätt efter att Hilding kom men sen Isolde föddes har det blivit lite värre. Som för några veckor sedan då jag fick så ont i örat, först trodde jag bara att det var lite öronont pga förskylningen som jag hade dragits med ett tag men sedan när det började göra ondare och ondare så tänkte jag att det kanske var öroninflammation. Aja, det är ju inte så farligt att misstänka sådanna sjukdomar, kanske till och med ganska normalt att dra sådana slutsatser. MEN när det gjorde så ont att jag nästan blev bedövad i halva huvudet och det gjorde så ont att jag inte kunde tänka på annat och att jag tillslut grät. Då blev jag nästan säker på att jag hade drabbats av en hjärnblödning eller en hjärntumör och skulle dö.
Jag vill inte dö. Inte nu.
Och jag vill inte vara en jäkla hypokondriker och tro att jag skall dö så fort jag drabbas av en simpel förkylning.
Nä, jag hoppas att det bara är ett hormonpåslag eller nåt som gör att jag blivit så rädd för att dö och att jag snart är "normal" igen :)
3 kommentarer:
Hahahaha, då är vi två! Jag har haft galna huvudvärkar de senaste 5 dagarna, var helt säker på att de var en tumör sista dagen.. vi är alla lite hypokondriska ;)
Jadu, det där med fikat gick åt skogen haha, hela veckan har gått åt till renovering och möbelbyggande. Idag vart det även bokat att vi drar utomlands på fredag i 2 veckor, så efter det då kanskeå? :)
Oj jisses ...det där känner jag så väl igen. Ble också hypokondriker efter barnen kom, fråga Yvonne hon har hört en del av mina krämpor..hi hi. Jobbigt e det men vi får trösta oss att det är ganska vanligt när man fått barn säger dom som vet. :-)
Skönt o höra att vi är fler, hehe.
Skicka en kommentar