I början på november så lämnade mamma sin kille och hon blev därmed utan boende. Hon frågade sin dotter om hon fick flytta in hos henne ett tag och det var självklart okej, via hennes jobb hade hon kunnat få låna en lägenhet ockå. Mamma flyttade in hos en väninna med dålig karaktär istället. Att bo i misär och med missbrukande kamrater kanske funkar en stund, kanske ett tag för någon som aldrig tagit en drog men för en annan missbrukare med missbruket i "kontroll" så funkar det inte i över 2 månader. Citerat: Om de bjuder mig 9 gånger kan jag tacka nej med inte den 10:onde.
Här är vi idag.
När vi åkte söder ut över nyår, hade vi det jätte bra och jätte mysigt. Vi träffade nästan alla vi ville träffa och stressade inte ihjäl oss direkt. Mamma som visste sen minst 3 veckor tillbaka vilken dag vi skulle komma till Göteborg hon hörde inte av sig och gick inte att få tag på. Samma dag som vi skulle åka hem då ringde hon och sa att hon var sjuk att vi inte kunde ses. Tjenare! Hon var la bakis eller nåt, inte sjuk som i sjuk. När jag grät i telefon då kom hon på 20 minuter. Så vi sågs i ungefär en timme innan vi åkte tillbaka mot Sundsvall igen.
Att hon inte tog tag och skärpte till sig för min skull, det förstörde hela den trippen faktiskt.
Jag är egentligen van att bli besviken men jag brukar inte bry mig så mycket men sen Hilding kom och jag märker att hon inte bara prioriterar bort mig utan även sitt barnbarn, det gör mig ledsen. Arg tillochmed.
Alla har ett val, det går att ordna upp sitt liv om man VILL. Det är inte lätt men har man kommit halvvägs så borde man ju ta chansen att fortsätta åt rätt håll istället för att falla tillbaka, speciellt då det finns hjälp att få.
Som jag känner nu så har jag ingen lust att ringa henne nu, när jag åker ner till Gbg nästa gång så tänker jag inte ens tala om det. Jag vill inte bli besviken en gång till. Samtidigt som jag känner mig elak för att tänk om ett samtal från mig får henne att bli glad, kanske strunta i spriten och gå till jobbet istället.
Men jag har ringt sååå många gånger och vi är fortfarande här, ledsna, besvikna och kanske tillochmed likgiltlig...
Jag tror att jag har tappat hoppet :(
6 kommentarer:
Det är så synd att vi bor så långt ifrån varandra, men här kommer en stor kram via cyberspace i alla fall. KRAM!
Fy vad Jobbigt! :(
Jag får så ont i hjärtat när jag läser det här!
Jag håller med om att man kan vända sitt liv om man bara vill, särskilt om det finns hjälp att få och människor som faktiskt bryr sig om en.
Jag förstår inte, nu när jag är mamma själv, hur man kan prioritera bort sina barn.
Jag tycker hon ska känna sig glad och priviligerad över att få ha dig (världens bästa och finaste!) som sin dotter och att få lära känna Hilding som är den snällaste och goaste barnbarnet man kan tänka sig att få!
Blir oxå lite arg faktiskt!
Massa kramar!!!
Tack Alex:)
Jag kan inte heller fatta hur man kan välja bort sitt/sina barn för skit. Hade svårt att förstå det förut innan man fick barn men nu efteråt så är det absolut omöjligt att fatta.
Kram!
Usch gumman.. jag är ledsen =( Hoppas det ordnar sig.
Kram
Hej Vera!
Hittade din blogg genom din Facebook sida. Ville kika in och se vad du haft för dig det senaste. :)
Visste inte att du fått barn! STORT grattis till sonen! :D
Och så ville jag säga, som kommentar till just detta inlägg:
Gumman, jag vet exakt hur det känns. (Förutom att jag inte har barn då - men allting annat menar jag.)
Det är mer påfrestande än vi tror. Min pappa brukade ju vara periodare, men gick för ca 3 år sedan över till att dricka i stort sett 24/7 varje dag. Det är så otroligt jobbigt, att behöva upprepa vad man sagt varje dag (jag bor ju som du långt bort ifrån och håller mest kontakten via telefon).
Min pappa frågar mig fortfarande efter snart 3 år vad det är jag jobbar med egentligen, vad mitt telefonnummer är (han ringer mig till jobbet mycket).
När jag läser vad du känner och går igenom så känns det på sätt och vis lättande - för jag får precis samma skrämmande känsla.
Den där likgiltigheten man börjar få mer och mer av med åren och med erfarenheten.
Jag själv har börjat sakta, omedvetet dra mig ifrån kontakt med min pappa.
Det värsta är - precis som du beskriver - att man fortfarande sitter där med sitt dumma hopp.
Vera, jag tror inte vi kommer sluta hoppas när det gäller ens förälder och att den en dag plötsligt ska ta tag i sitt liv, upptäcka att de super bort sina barn (och i ditt fall även barnbarn) även om de säkerligen älskar oss - fast på sina sneda vis. I deras värld gör ju dom ingenting fel och de kan heller inte förstå varför vi reagerar så hårt. Och så säger de såklart förlåt och snackar bort det.
Suck.
Jag vet själv inte vad jag ska göra den dagen jag också får barn (ska nog skaffa en karl först, en fördel) :) - men jag har lovat mig själv och sagt till min pappa att han kan glömma att få träffa dom.
Jag låter INTE dom genomlida samma kval som mig.
Jag har själv fått tips om att man måste ställa ett ultimatum och hålla det.
Jag sa till min pappa, "Ringer du mig till jobbet eller överhuvudtaget en gång till när du är full så kommer inte jag prata eller träffa dig på en månad. Gör du det en gång till efter det - så kommer jag inte prata med dig på 3 månader. Därefter 6 månader, 1 år etc. Så är det bara."
Kanske det kan funka till din mamma med?
Ursäkta den långa kommentaren, men det rörde något i mig och var tvungen att dela med mig av min förståelse.
Hoppas det går bättre och att du mår bra.
Stor kram
Jennie
Skicka en kommentar