På en dag ändrades allt. I förrgår var vi hemma hos Stefans far och Mia på lite fika och OS-tittande. Inne på deras toalett står en våg och eftersom att jag inte vägt mig på oändligheter så ställde jag mig på den. Jag fick en chock. Visst fattar jag ju att jag befinner mig i ett tillstånd där jag ska gå upp i vikt men det har inte riktigt gått upp för mig att jag faktiskt ständigt klättrar uppåt på viktkurvan. Så ja, det blev en chock. Men nu förstår jag ju absolut varför kläderna har blivit för små på andra ställen än bara magen;)
Första samtalet blev till syrran för att berätta om min klättring på vågen. Hon skrattade.
Sen ringde jag och pratade med Kristin. Hon frågade "men Vera du ser väl inte dina fötter längre?" Det är klart jag gör, sa jag. Men efter en titt idag efter fötterna så fanns dom inte där. Herre gud, jag ser inte mina fötter längre! Kristin sa ju också att hon tyckte att jag såg fin ut, såklart:) Tack.
Egentligen bryr jag väl mig inte om att jag gått upp i vikt nu det ska ju bara vara så. Grejen är väl att det känns som att jag inte har någon kontroll på kroppen längre, den gör som den själv vill. Och det är jobbigt.
1 kommentar:
haha tjockis :p
Skicka en kommentar